och framgångsrikhet.

Om jag skulle lyckas skapa världsfred, eller lyckas få fram mat till alla svältande eller lyckas bota alla sjukdomar. Så skulle jag fortfarande inte ses som framgångsrik om jag inte lyckades "tjäna" mängder utan gröna papperslappar eller en lång radda av digitala siffror på det hela.

Vi skulle kunna skapa en bra värld. Men inte så länge allt mäts i "pengar".

Lästips (Går att få tag på på svenska bibliotek):

The best that money cant buy - Jacque Fresco

I Sverige finns det människor som är överkvalificerade för det jobb de har. De har alltså någon gång under sin uppväxt snappat upp någon kunskap som de inte direkt har användning för i sitt arbete. Det här tycker våra moderata politiker är ett stort problem. (Jajamensan, moderaterna tycker att det är fel med kunskap... Allt de är ute efter är att vi så snabbt och billigt som möjligt ska bli effektiva, och lydiga, små arbetsmyror i företagens tjänst.)

Inte konstigt att de kommer med alla sina nedskärningar för studenter.  

Det är tur att det åtminstone finns en arbetsplats där de slipper vara oroliga för att det skulle finnas några överkvalificerade människor.  Sveriges riksdag.

Det är som när man gick på grundskolan och inte ville göra någon uppgift av nån anledning, den slående ursäkten var "Det här kommer jag aldrig ha nytta av i mitt arbete."

Fast grejen är väl att skolans uppgift inte enbart är att massproducera små arbetsmyror. Även om moderaterna förstås kommer göra sitt bästa för att det ska bli så.

Oppositionen är inte så mycker mer intressant att lyssna på.

Socialdemokraterna rabblar sitt eviga mantra om att vi behöver fler utbildningsplatser på våra högskolor. Det låter ju som en bra idé, kunskap is the shit. Men... Det finns ju gott om lediga platser idag? Vad är meningen med att öka antalet platser bara för att se dem stå tomma? Finns det inte något bättre att lägga pengarna på? (Ja, även om platserna står tomma kommer en ökning av antalet platser att kosta en hel del) Kanske höja studiemedlet för de pengarna istället? Så att studenterna faktiskt kan studera, och inte jobba, under sin studietid?

Sedan vill S också utöka antalet sommarkursplatser, för det har varit en sån ökning av "intresset" för dem de senaste åren. Jag tror att de missar lite poängen här. Intresset för somarkurser i sig är nog inte särskilt stort - intresset för att överleva sommaren utan att behöva be om socialbidrag är nog däremot väldigt stort. Vad jag menar är att många studenter ser sommarkurser som en sista utväg, något man tar till om man verkligen inte lyckas få ett sommarjobb. 

Så behandla inte symptomen, behandla sjukdomen. Lägg pengarna på fler sommarjobb till studenter.

 Vi har en ungdomsarbetslöshet på 25% (påstår S). Detta vill man lösa genom att försöka få ungdomarna att studera. Men arbetslösheten bland akademiker är också stor. Hade dessa 25% velat studera så hade de gjort det. Men de vill arbeta. Lite samma grej här, behandla inte symptomen, behandla sjukdomen (lågkonjunkturen). Visst, om vi får dessa 25% att gå in på högskolor så minskar arbetslösheten, men sen, 3-5 år senare, när de är klara med sin utbildning... Då får vi ju arbetslösheten där istället. Och då är ungdomarna inte bara arbetslösa, utan de sitter på feta studielån dessutom. 

(Jag har hittat ett nytt intresse, riksdagsdebatter i webbtv.)

Här http://www.riksdagen.se/templates/R_ExternalPage____3383.aspx finns debatten om utbildningsfrågan.